Det var ungefär en vecka sedan jag skrev här och kvällen igår fick jag lyxen att få följa med min brukare till let’s dance igen!! Andra fredagen på raken. Så härligt det var att få ställa sig upp och hejja, klappa och själv dansa till musiken lite. Många av dansarna och deltagarna är riktigt trevliga och det är flera som känner till min brukare sen innan. Sen finns ju dem som går som robotar, går med på en bild, ler automatiskt och går vidare.. Sen är väl klart att de flesta går in i någon fasad över hur de vill se ut utåt. Men på insidan är vi alla lika. Lika rädda, lika glada och ibland lika ledsna. Det är det som är så härligt, för påminnelsen om det får en att inse att inga drömmar är omöjliga att lyckas med. Varför skulle man själv inte kunna stå där en dag och dansa i tv? Eller vad det nu än handlar om.

Var va vi? En vecka sedan. Jag har inte skrivit så mycket trots att jag har mina rubriker. Ridsporten… ja.. framtiden.. Jag tror jag vet vad jag vill nu, samtidigt som jag vet att det ändrar sig lika fort igen. Det är ofta jag tror mig veta vilken väg jag vill gå i livet. Samtidigt så är sanningen den att jag har ingen aning om hur livet ser ut om en månad. Jag vet inte om jag kommer bo kvar där jag bor, hur många hästar jag kommer ha eller ens vart den/dem kommer och stå. Jag vet inte om jag måste flytta såpass att jag måste byta jobb igen och ja… Det enda jag vet, är att oavsett hur det ser ut så kommer jag aldrig att sälja min häst, Ior. Aldrig. Det är väl det som är min trygghet just nu, jag vet alltid vart jag har han.. Till skillnad från många av dem på två ben.

Kan vara därför jag varit lite frånvarande här. Allt är bara suddigt, jag har ingen plan och vet inte riktigt vart jag ska sätta fötterna… Jag vet bara att allt kommer att bli bra tillslut, så länge jag tror på det och kämpar för det. Jag får leva med att det börjar synas på utsidan av stressen som kommer från insidan, för jag vet att det även kommer att stråla utåt igen en dag.

Samtidigt så skrämmer något mig, läser på facebook om en människa som tragiskt varit med om en olycka och inte överlevt. När hen bara några timmar innan skrev en härlig status… Allt kan gå så fort… Det är inte döden som skrämmer, utan det är livet… Att allt kan vända inom loppet av sekunder. Vi vet inte, och vi har inte den makten.

Men sen så glädjer det mig och veta att vi har makten över hur vi ska leva det livet.

Vi hörs snart igen, hoppas jag!!♡

image

image

image