Sedan jag kom hem från stallet idag (vart en heldag igen) så har femåringen hållit hårt i mig. Jag klagar inte, hon är sötast i hela världen! Känner mig som mest jordnära vid hennes sida. Allt jag egentligen skulle göra kunde lika gärna vänta, det försvinner ingenstans, men tid för nära och kära ska man ta vara på för varje sekund man får. Man hinner göra det man vill göra ändå, det gör man.

Senare under kvällen behövde jag bara komma ut och vara för mig själv en stund, släppa loss på tankarna och känslorna. Det gör jag som allra bäst med musik i öronen och att bara gå, gå, gå. Ibland går jag i skogarna, ibland längst de upplysta vägarna. Är det rätt årstid så springer jag gärna, eller joggar i ett högre tempo… Idag kom det fram så otroligt mycket från djupet till ytan att jag kände mig helt fri efter promenaden. Det var känslor som gnagt inom mig men som jag inte riktigt hunnit fundera på eller släppt taget om. Det blir så ibland, att man tappar bort sig själv lite i vardagen och då är det här bästa sättet för mig och hinna ifatt.

Jag tänkte mycket på hur otroligt lika vi är, där det verkligen inte är skillnad på människa som människa bara för att någon lyckas med något som ingen annan har. Ingenting är ju omöjligt och inga tankar ska behöva vara det som stoppar oss från att försöka uppnå något här i livet. Jag blev lite ledsen vid ett tillfälle också för jag kom och tänka på en person som aldrig fått uppleva vissa saker på grund av sin sjukdom. Som att få kyssa någon. Det får mig bara att vilja kyssa hen, men kan inte för det skulle inte vara rätt, inte helt äkta. Av kärlek, men fel kärlek. Jag tänkte också på hur otroligt fri jag känner mig just nu. Det finns ingen av alla jag haft otroligt mycket känslor för iår som jag känner lika starkt för just nu. Mina känslor för dem påverkar mig inte längre. Jag väntar inte på att någon ska ringa, messa eller på något sätt höra av sig. Jag går inte runt med någons ansikte eller namn i mitt huvud 24 timmar om dygnet, något som kan vara så otroligt härligt med samtidigt väldigt distraherande. Låter lite sorgligt kanske men jag kom också fram till att det just nu bara finns en person i mitt liv jag fokuserar på, som jag regelbundet träffar, stöttar, hänger med och… det är mig själv.

Sorgligt kanske för att det låter lite ensamt, har ju bara mig själv att dela livets alla hemligheter med… Men ensam är det sista jag är just nu, och känner man mig på riktigt, vet man det.

jackie